H

I min ambition att flytta över min info till de som är intresserade lägger jag in de mail jag skickat sedan adoptionsprocessen började. Jag har tagit bort en del personliga detaljer och namn, och inga bilder på mitt barn. Jag kommer heller inte lägga upp de dokument jag fått från Adoptionscentrum, AC, eftersom de inte är meningen at sprida (de har tagits fram för att hjälpa alla adoptivfamiljer, genom bla medlems- och adoptionsavgifter)

Mail skickat till vännerna 14 oktober:

Hej allihop!

(Kia, Petra och Mikaela är nya på listan. Säg till om ni vill ha mina tidigare mail om min adoptionsprocess)
Ja det har ju hänt en del på sistone.. :D Det allra viktigaste är ju förstås att förra fredagen, 2 oktober, ringde Bodil Siggelin och berättade att det fanns en liten pojke som väntade på mig på barnhemmet i Addis Abeba, H 3-4 år!!! (man vet inte exakt hur gammal han är, men man uppskattat hans födelsedatum januari 2006)

Han kom till barnhemmet i somras, [borttagen text om Hs bakgrund]. När Bodil ringde hade jag nyligen funderat mycket på det här med särskilda behov, och kände att jag nog borde ringa henne för att säga att jag nog inte kunde ta hand om ett sådant barn; att vara ensamstående och ta hand om ett något större barn kanske är nog. Men vilken tur att jag inte hann ringa! Då hade jag kanske inte fått honom.

Efter en helg med febrilt googlande och en massa telefonsamtal med Åse, Lotta, mamma, och Cilla (en läkare som tillsammans med sin mamma, som är barnläkare, tittade på Hs journaler från allmänläkare och ögonspecialist i Addis) kände jag mig dels ohjälpligt förälskad i min lilla son, men också lugnad att det inte finns någon som helst risk att han ska förlora synen på sitt högra öga. Jag skickar med de bilder jag har fått på honom. [inte med här på bloggen] .

Man kan se att han är lite irriterad i sitt vänstra öga, och Cilla tror att han har en benägenhet att få ögoninflammationer pga ärrbildningar på hornhinnan och kanske på insidan av ögonlocket. det är troligtvis något man kan "slipa till" i sverige. Och framförallt är det mycket lättare, här hos mig i Sverige, att undvika eller behandla de inflammationer han ändå kanske får. Ögoninflammationen på bilderna är läkt, han fick behandling direkt när han kom till barnhemmet.

Det har varit en hektisk tid, så jag har inte hunnit skriva till er, men jag tror att jag ändå har pratat, mailat eller fejsbookat med de flesta av er. När jag kommer loss lite tänkte jag börja blogga, istället, så att de som vill kan läsa och hänga med. Jag kommer dock inte att lägga ut några bilder eller annan mer personlig information om H på nätet. De får jag skicka eller visa för er på annat sätt. Under tiden har jag också köpt en lägenhet med hjälp av en kombination av en känsla av ostoppbarhet och total panik (och enorma banklån). Jag hade ju ingenstans att bo efter sista november!! Men nu ska jag alltså flytta till [ja det är väl inte så svårt at ta reda på, men det behöver inte stå här] den 10 november. Och det är verkligen ingen "panik-lägenhet", utan en tvåa på 63 kvm med potential (dvs sunksliten fd hyrselgh) i kanten av parken. Ganska billig, faktiskt. Jag är helnöjd!

Det har varit så mycket (ansökansmapp enl PM3, tusentals frågor om praktiska och känslomässiga saker kring adoptionen, sälja lgh, köpa lgh, flytta, packa, städa, prioritera, vad kan jag göra själv? vad kan jag be om hjälp om och vad kan jag köpa för tjänster, förstå Försäkringskassan och annat rörande föräldraledighet, mm, mm) att jag nästan gick ner för räkning. Vågar inte säga ännu att jag har kontroll över allting, men det känns bättre nu, och jag tror att det helt enkelt kommer att vara kaos ett tag. Det viktigaste nu är att få iväg ansökansmappen. Har nu alla dokument. Men var tvungen att fixa några småfel efter Birgits genomläsning igår. Blir klar på måndag, så att jag kan boka tid ho Notarius Publicus.

STORT TACK Fia&Hjalmar och Lotta&Jesper för jättefina referensbrev och Calle&Annasara för att ni ville skriva Guardianship plan. Jag har lärt mig att be om hjälp, och jag är enormt tacksam för att ni allihopa finns och hjälper mig med allt möjligt. Men jag vill också "erkänna" att det är jobbigt att behöva be så mycket om hjälp. Jag tror att i de flesta fall så är man två när man väntar barn, och ganska ofta också när man köper lägenhet och andra stora beslut, vilket gör att man kan växeldra och hjälpas åt att sortera information och prioritera när allt känns överväldigande/ogenomträgligt. Men jag har er istället, och det har vi ju inte riktigt bestämt tillsammans, men så är det och jag är så glad för det. Men, som sagt, det är ibland jobbigt för mig, och jag känner att jag tänjer på mitt förtroende överallt (ber om pengar, ber om praktiskt hjälp, ber om uppmärksamhet, ber om råd, ber om förståelse för att jag jobbar mindre än vanligt, osv).

Ja, nu blev det ju lite mycket text, kanske (måste börja blogga (finns på Todo-listan, nånstans efter ansökansmapp och får ordning på mina dagliga löne-jobb)). Avslutar här för den här gången. Skriver snart igen.

Javisst ja, den vanligaste frågan: När ska jag åka och hämta honom? Vet fortfarande inte, men ganska troligt i december. Kanske januari.

Kramar Tove