ToDo

1. Fixa litet fotoalbum som H ska få en vecka eller två innan jag kommer. Bilder på mig (inga andra människor) gärna med samma kläder som jag kommer att ha på mig när jag kommer. Har ingen kamera, och dessutom blir bilder man tar på sig själv inte bra (även om de blir spännande konstiga. Bilden här bredvid är ett mobilfotosjälvporträtt där jag är lite vindögd och har en för stor näsa). Alltså måste jag be någon om hjälp. Tycker MYCKET illa om att bli fotograferad. Dels tycker jag att jag ser ful ut på alla bilder, men det är förmodligen delvis den klassiska missen mellan självbild och verkligt utseende (va, är jag så tjock och gammal??!?). Men det är inte bara det. Inte bara snygga människor blir vackra fotografier. Det syns att jag tycker att det är obehagligt, att jag inte tycker om mig själv riktigt. Kanske beroende på ovanstående (usch), men det blir också liksom en självsvängning. Det är inte så "sympatiskt", eller moget eller nåt, att inte gilla sig själv, alltså känner jag mig ännu mindre sympatisk och mogen osv, och så blir det ett självsvängande förstärkande system. Tycker ni att jag gör för stor sak av det hela? Ja, då lägger vi till den känslan också: hur självupptagen kan jag vara och hur mycket kan jag krångla till allting? Resultat: människa som inte är bekväm på bild för det syns vilket uselt och ytligt miffo hon är.

Borde nog kunna klara av det där med hjälp av min kärlek och längtan till H. Jag lovar. Har bara ingen kamera, just nu. Kanske kan gå till en fotograf? (jobbigt att känna fotografen också. Nä, nu slutar jag gaffla om det här).

2. Kontakta Försäkringskassan. Vet inte riktigt om vad, har bara en känsla av att allt kommer att ta sjukt lång tid. Jag har skickat in nån slags blankett om inkomstuppgift, tror att jag ligger rätt bra till, tidsmässigt i processen. Men FK och Föräldrapenning känns som det krångligaste som finns. Tänk om jag blir den första som aldrig någonsin förstår hur man gör för att få f-penning? Det verkar inte otroligt.

3. flytta in färdigt. Dvs få upp de sista lamporna och alla krokar etc. PACKA NER ONÖDIGT JUNK OCH BÄR NER DET I KÄLLAREN. Få lägenheten att se ut som att jag bor här. Än så länge för många kartonger kvar. Och för många bord (är jag den enda som aldrig får nåt sålt på Blocket?), och för många möbler som står på en plats på prov. Alltså, jag har det ganska hemtrevligt också, men det känns ändå alltför provisoriskt.

När jag gjort allt detta kan jag börja med seriös barn-ska-bo-här-anpassning. Sätta upp ribbstolen, pimpa med fina grejer. Köpa en säng till. Ska jag måla Hs bild (den där han står med hängselbyxorna) i naturlig storlek (82 cm!, lille plutt) på väggen? Kan vara kul, tänkte jag, men han kanske tycker det ser läskigt ut. Vad har han för "självbild"? (OBS, ingen jämförelse med hans nya mammas skruvade dito, ovan). Vi får se, jag tror det kan vara fint.

Problemet med heminredning, är att varje skruv, ribbstol, eller väggmålning blir så definitiv. Jag håller alltid på så här, när jag har flyttat. Vill inte ta några beslut, om sedan styr allting. Vill hålla allting öppet. Men denna gång måste jag speeda upp processen, kan inte vänta ett år med att sätta upp första tavlan, för att jag efter noggranna tester har insett att soffan faktiskt står ganska bra på den där platsen. Nu ba: Soffa där! Bokhylla där! Ja, jag menar allvar, handdukskroken kan sitta exakt där! Och jag har faktiskt permanentinstallerat bokhyllan, t.o.m. borrat fast TV rakt igenom den, så det går inte att flytta den, inte.

4. På allvar kolla in Resa-med-barn, resan-med-barnet-kurser. AC säger hela tiden att dessa kurser går hela tiden, men jag har inte sett några sådana sedan i början på november (och innan dess var jag verkligen inte mottaglig). Nu vore det prefekt! Har anmält mig till en kurs som startas ifall tillräckligt många anmäler sig. Måste ringa AC/Stockholm Söder och kolla vad som hänt. Måste också kontakta Spira, den öppna förskolan, och prata både om resan och om att vi (kommer att) finnas snart. Adoptivmammorna L och K, som jag hoppas träffa i mellandagarna, har säkert många bra tips, också.

Jag vill verkligen träffa L och K och deras familjer! Vi hade kontakt tidigare under hösten, men sedan hamnade jag i all turbulens med jobbet och flytten och var inte så bra på at hålla kontakten. Vi har mailat varandra nyligen och iaf prelbokat att ses snart. Hoppas att det blir så.

I torsdag blev ju domstolstiden uppskjuten till 11 januari, och Kerstin som ringde gav mig rådet att behålla resan as of 20 januari.

Igår ringde Birgit på mitt mobilsvar och sa att de inte lyckats få en tidigare tid, vilket de verkligen hade försökt, utan 11 januari står fast. Hon sa också att jag skulle ändra min resa till ankomst 28 januari. Vadå, jag skulle ju stå fast vid 20:e??

Idag ringde jag Birgit, och då förklarade hon att det är för kort tid mellan 11 och 20 januari. Domstolsbeslutet genererar en del pappersarbete för Gunnel, bla ska H hinna få ett pass. OK. Jag har nu ringt resebyrån och ändrat igen. Nu att vi ska komma fram 28 januari. På något sätt fick jag för mig att januari var februari (dvs bara har 28 dagar), så jag sa att vi vill vara hemma igen 8 feb. Våra visum går ut då, och jag tycket att det kändes väldigt tajt.

Har nu redan fått resplanen från resebyrån, och var tvungen att svara henne med en gång att jag räknat fel. 28 januari är en torsdag, då är det nog rätt lagom att vi kommer hem lö el sö, dvs 6 el 7 feb, om inte annat för mamma och Åses skull. Har inte pratat med dem ännu. Nu är det alltså vecka 5 som vi ska vara borta. Mamma kan lugnt gå på sin operagrej 23 januari, det är ju bra, hoppas hon inte har avbokat. Måste nog ringa med en gång.

Igår var jag på BVC för att kolla läget och förbereda mig lite. Fick en massa broschyrer och böcker om barn, barnsjukvård, och barnsäkerhet. Samt D-vitamindroppar. Och ett presentkort på en rim-bok från biblioteket. Annki på BVC och jag ska nog komma bra överens:)

Det är mycket grejer som ska göras direkt när vi kommer hem (kommer vi nånsin hem??? Just nu känns det mindre verkligt); läkarundersökningar, hembesök från BVC och hemutredare (socialen/stadsdelsnämnden), pappersarbete för att få adoptionen klar i Sverige, skattekontoret. Måste nog be någon vän att åka och kopiera papper och hjälpa mig med byråkratin. Jag tänker ju mest att vi bara ska vara här hemma, H och jag, och peka på magen och säga "mage" och sånt.

Nu är det jul, känns helt onödigt. Igår var jag och köpte några små julklappar till barn och tonåringar, och gjorde lite matjox som jag ska ge till de vuxna. Är helt ointresserad av jul i år (brukar iofs aldrig vara min favorit), den är mest i vägen och skapar en massa helgdagar så att ett domstolsdatum 17 december som måste flyttas lite hoppar ända till 11 januari.

Ikväll ska jag åka till G och basta och göra snöänglar, det känns mycket roligare än julen.

Fucking jävla skit

Det blev inget domstolsbeslut idag. MOWA (Mothers and Womens Affairs) hade inte hunnit bereda mitt ärende, så det är uppskjutet till 11 januari! :(

Alla var på plats (utom mormor som var för gammal för att resa), men själva underlaget/medgivandet/utredningen från MOWA hade inte inkommit. Detta drabbade flera ärenden idag, så det hade ingenting att göra med mig eller H, eller så.

Nu måste jag vänta till 11 januari, men fick rådet att inte ändra mina resplaner, dvs att jag ska fortsätta tänka att jag ska vara på barnhemmet 20 januari. Vi ska höras vidare imorgon och nästa vecka, men man kan säga att jag inte kommer att veta någonting säkert förrän 11 januari.

Allt snurrar

Imorgon är det domstolstid. Nu sitter jag i soffan och är helt yr. Trött och ont i halsen, nickade till till Bonde söker fru. Jag vet inte om jag verkligen håller på att bli sjuk, har visserligen väldigt ont i halsen, men det är nästan som att jag har en fysisk reaktion på allting.

Den här veckan är la petit finale (pas la grande, not yet), eller något sådant. Detta är veckan när min grupp på TeliaSonera slutgiltigt har lösts upp. Jag har jobbat på Research, FoU, Research & Business Development och R&D, kort sagt nån slags forskningsavdelning på Telia sedan 2001. Nu finns det ingen R&D alls på detta företag, mina kollegor genom åren har skingrats i omgångar, men detta var allra sista spillran, och de kändes lite extra konstigt, t.o.m. sorgligt. Extra tragiskt var att vi satt där, fem personer i fikarummet som på ett eller annat sätt jobbat ihop hela tiden i mina nio år (de andra 73 var nån annanstans, i Finland, eller Malmö). Ingen chef eller så, bara vi. A och jag går vidare till andra jobb inom TS. M, A och T måste gå, hitta annat jobb. De som slutar hade köpt tårta. Vi kramade om varandra och önskade varandra lycka till. Sedan packade jag ner mina böcker och grejer i flyttkartonger och ställde i ett hörn i den nya gruppens studio. Sedan gick jag hem från den arbetsplatsen för att inte komma tillbaka förrän tidigast februari 2011.

Idag hade jag med mig en stor väska till den andra arbetsplatsen, Mobile Life i Kista, för att kunna packa ner de böcker och annat jag vill ta hem därifrån. Min sista dag där är imorgon, och det är mycket osäkert om jag någonsin kommer tillbaka.

Från och med fredag har jag semester tills jag åker till Etiopien.

Det är många avslut på en vecka. Vänner, kollegor, yrkesroll. Det enda jag vet att jag har är ett jobb att vara ledig ifrån, inte vad jag ska göra när jag kommer tillbaka, och inte vem jag ska jobba med. Det är iofs inget jag tänker så mycket på (vad jag ska göra när jag kommer tillbaka), men man packar kartonger på olika sätt om man tar en paus eller om man slutar, fast ändå inte.

Imorgon är det domstolstid i Addis Abeba. Och jag är nervös att det ska dyka upp något oväntat och konstigt och ovanligt som betyder att allt detta bara var en dröm och jag inte alls ska få H. Det händer i princip aldrig, sa Birgit, sedan sa hon att nu får vi hålla tummarna. Varför sa hon så??? Förmodligen för att det är något man säger. Men är hon orolig? Ska jag vara orolig? Det är jag.

Nu vill jag att det ska vara såhär:
17 decemer ringer Birgit och säger att allt är toppen, H är min!
17 december, sista dagen på Mobile Life. Trevligt och kul, och lite sorgligt.
18 december, sova ut, ringa resebyrån och spika resan, sluta tänka på jobb, bara tänka på mitt nya liv med H

Håll tummarna!

Godnatt Tove

Birgit ringde precis och berättade att Gunnel (svensk kvinna som är stationerad för AC i Etiopien och som sköter allting lokalt) hade tagit H till en läkare. Ingen större fara, men jag blir ju ändå orolig och hoppas att han snabbt mår bättre. Han fick behandling och behövde inte stanna på sjukhuset. Jag vill ta honom därifrån nu! Lilla gubben.

Jag frågade också om jag kan få mer information om honom i samband med domstolstiden, om det är något jag ska be om, eller om Gunnel kommer att se till att få så mycket info som möjligt. Jag vill ju veta om han har några syskon, kusiner? mostrar? Ett foto på mormor? Birgit berättade att Gunnel tar reda på så mycket hon kan om det kommer någon släkting (mormor) till själva domstolen, och frågar om hon får ta en bild på dem. Då kan hon få reda på mer, off the record. Men dessutom får jag ju hela domstolsakten med all info som man har tagit fram inför ärendet. Jag får kopior på allt som finns.

Han kom till barnhemmet i somras, men först till Kids Care i Debre Berhan (är det hans hemtrakt? måste kolla upp!) 2 juli 2009. När han flyttades från Kids Care i Debre Berhan till Kids Care i Addis Abeba vet inte Gunnel.

Troligare (än 18:e) datum är 20 januari. Runt den 15:e är det tre familjer där, och det komer att bli för trångt, så vi får vänta lite. Blä. Har också bokat in oss att bo hos Gunnel under vistelsen. De är lite roliga, Gunnel och Birgit, de har redan bestämt att jag och Åse ska bo i ett rum, men mamma i ett annat rum. Det blir säkert bra, men jag blev lite överraskad, för jag har bara nämnt för Birgit att mamma och Åse följer med och att vi kanske ska bo där. De har redan planerat allting. OK.

Alla borde slippa den svarta väggen

Det roligaste som har hänt hittills, sedan jag aktiverade bloggen, och "bjöd in" en massa vänner som kanske kan tänkas vara intresserade att läsa om hur det går med allting, är att M ringde. Underbara M, som jag inte har så mycket kontakt med nuförtiden, men som jag vet också väntar och kämpar med adoption tillsammans med sin fru.

Jag trodde att de fastnat i Kina-kön, och det hade de, men nu har de bytt och väntar också barn från Etiopien! Vi pratar med samma Bodil Siggelin och sitter här i Sverige och undrar hur allting är nere i samma Addis. Jag ligger lite före dem, de har inte fått barnbesked ännu, men det känns underbart att de, ganska snart ändå, ska får ett litet barn som har anknytning till mitt lilla barn. Jag blev sprudlande glad, och tänker på dem och tycker att det är så skönt att det ändå blir lyckligt allting.

Det är så hemskt att vilja ha barn och kanske inte kunna få det. Det är så svårt att längta och inte våga hoppas. Sedan jag har börjat att våga hoppas, vågat tro på att H faktiskt kommer till mig, är det som en stor svart vägg har försvunnit, en förlamning som har släppt, som påverkar precis allting. Jag har varit så arg på min kropp, som inte fungerar (fastän den gör det), så arg på att jag måste bli mer harmonisk, tycka om mig själv mer, slappna av för att belönas med en befruktning. Så arg på att min kropp blir äldre och inte kan bli gravid, så arg på att jag blir äldre, så att man inte får en förlängd hemutredning. Så arg på tiden som går. Jag har velat att den ska stanna, eller gå baklänges. Jag har inte kunnat föreställa mig framtiden, det är den som är den svarta väggen. Om någon säger något värdsligt som att Citybanan ska vara klar 2011, får jag ångest; jag vill inte att det ska bli 2011! Jag kan inte föreställa mig 2011, förutom något diffust och meningslöst och hopplöst om att jag är äldre och ännu mindre funktionell, jag blir helt blockerad. Jag kan inte se att jag ens finns 2011.

Men nu, nu finns 2011, och 2015, 2020 och hela framtiden. Och ingen svart vägg, bara en massa roliga somrar och jular, och människor och vardagar i mitt och Hs liv. Väggen, det svarta töcknet, är borta!

Men, jag lovar, jag kommer aldrig att glömma att det finns människor som är oändligt ledsna, eller bara lite gnagande oroliga, för att de längtar efter att bli föräldrar, men inte vågar ta det för givet, eftersom det har visat sig vara svårt och osjälvklart. Jag upplever ju just nu en enorm glädje och proppen-ur-känsla. Jag klarar vad som helst, jag är befriad, och jag njuter av att vara såhär lycklig, men hoppas att jag inte sårar någon som just nu är olycklig. Sårar de olyckliga genom att vara lycklig. För jag vet att det kan vara så. Jag har haft svårt att hantera andras lycka när jag har varit förlamad av min sorg. Det är inte den vackraste känslan en människa kan ha precis, men det kan vara så. Jag har (nästan) aldrig känt missunnsamhet, men jag har bara inte kunnat dela andras glädje ibland. Då har jag, denna Mårra, inte velat minska deras glädje, utan hellre dragit mig undan. Jag har skämts för det där, och några gånger har jag försökt förklara att jag inte klarat av det, att jag borde varit en bättre vän, och glatt mig åt deras glädje men att jag helt enkelt inte har kunnat, i alla fall inte utan att blanda ihop det med min personliga o-glädje. Jag kommer aldrig att glömma hur det är att vara en Mårra. Ibland (inte så sällan) träffade jag människor som förstod, och då kunde vi mötas i vår tafflighet och jag kunde visa att jag ville vara glad, att jag faktiskt var glad, för deras skull, men att det också gjorde ont. Och jag hoppas att jag behåller den känsligheten, så att jag känner igen mina medsystrar och -bröder, som kämpar med gråten, och inte kväver dem med min självcentrerade lycka.

Det här är inte så lätt att beskriva, och det här är ju beskrivningen av min upplevelse. Jag kan ju givetvis inte veta hur andra människor mår. Och jag kan inte heller, på riktigt, beskriva hur det har varit för mig. Dels har det varierat, dels är det en så lång period med olika faser, dels har det varit olika människor som har stått mig nära, dels har vi alla förändrats. Men jag ville försöka beskriva. Och jag ville på ett tydligt sätt lova att jag inte sviker den Tove, ungefär som jag har lovat att inte svika och förråda den jag var när jag var barn (det lovade jag för länge sen), så att jag kan känna igen och minnas hur det är att vara i en sådan situation.

Det finns en risk att detta blir högtravande och för personligt, men det skiter jag i. Detta är viktigt och jag vill berätta. Även om det finns en risk att det kan missförstås eller så.

Inser nu att detta inlägg, som börjar med glädjen över nyheterna från M och slutar med mitt högtidliga löfte, kanske kan tolkas som att jag lägger en massa påstående om hur M och hans fru har haft det. Det menar jag inte, för det vet jag ingenting om. Jag är så glad för deras skull, bara! Och jag är så glad att jag kan glädjas med dem!

Resa bokad, visum klart..

..och uppehållstillstånd sökt (men ej fått ännu). För min son, alltså. Det kändes lite komiskt/spännande/busigt att skriva H.. Jaensson på raden för hans namn :)

Jag har bestämt mig för att inte skriva hans namn i klartext, men ni som vet namnet, måste säga det högt: H... Jaensson! (Och som vanligt vet jag själv inte om jag ska säga Jaaansson eller Jensson. Patetiskt, jag har ju hetat detta namn jämnt, men det var lite off topic). Jag säger H... Jaaansson och fnissar, sen säger jag H... Jensson och fnissar igen.

Nu har jag fixat visum till mig, mamma och Åse. Det blir de om följer mig på resan. Vi har preliminärt bokat 15-25 januari. Jag är så glad att de följer med, men vi har på sistone haft lite kommunikationsproblem om hur vi ska boka: Jag frågar: hur länge ska vi vara borta? De svarar: jag åker helst det datumet. Jag svarar: att det kan hända att det datumet inträffar mitt i den vistelsetid det blir, eftersom resan kan flyttas, eller före eller t.o.m. efter resan, så det är en annan fråga, som jag tyvärr inte kan svara på före 18 december (domstolstid). Så, vill du åka, 7, 10, 14 dagar? De: kommer jag vara hemma XX januari? Repeat. Samtidigt förstår jag ju att vi har lite olika fokus och olika grad av trötthet till vansinnets gräns, kombinerat med lite olika tolerans att acceptera osäkerheter. Jag kan ju såklart göra vad som helst, men de har ju liv och vardagar att planera. Samtidigt som jag kanske inte är en ideal reseledare just nu, saknar exempelvis tålamod, men det är ju ganska självklart att jag fixar allt som har med resebokningen att göra (eller hur!!?? Hur skulle det annars bli?). Hoppas vi alla inser att det kommer att bli perfekt hur det än blir. Som sagt, det är nog bara förmågan att hantera hypotetiska datum som inte är på topp just nu. Herregud, hur ofta åker man och hämtar ett barn i Addis Abeba, eller ett barnbarn, eller ett syskonbarn?

Saker som jag måste komma ihåg att skriva om (jag är ett todolist-offer, blivit det under hösten, om inte förr):
1. Hur hemskt jag tycker det är att bli fotograferad, och hur svårt det var att få ihop ett fotoalbum, nu ska jag snart göra ett till, som är mycket viktigare (skicka till H så han kan bläddra i det på barnhemmet innan jag kommer).
2. kommer inte på nåt just nu.

Kram Tove

Metabloggmail från dunderpedagogen angående övergången från mail till blogg

För att tydligt visa att jag numera återfins här på bloggen, lägger jag nu upp det sista mailet (i den här tråden, à la Nyhetsbrev) här. Hädanefter blir det bara här på bloggen.

Hej alla (gamla mailingliste- och några nya) vänner!

Sorry att jag inte har hört av mig på väldigt länge! Det har varit lite körigt. Men (ungefär kronologiskt):
1. Nu bor jag på Hornsgatan. Bara på Hornsgatan (inga dolda förråd eller ateljeer nånstans med mina grejer i)
2. Jag har ett jobb, sort of (Höll på att få sparken, men [censur, så jag inte får sparken])

Och, 3. jag har en domstolstid 17 december, och ett preliminärt resdatum till vecka 3 i januari!

Dessutom, 4, har jag börjat blogga, och hoppas att jag får till lite oftare uppdateringar.

Har hittills lagt upp en snabbspolning av hösten och börjat med en rekapitulering av de viktigaste händelserna (tiden från mitt förra mail, 14 oktober tills idag, är ett töcken). Bla har jag lagt upp mina tidigare mail till er (lite redigerade och publicerade på "rätt" datum, så ni får leta er neråt till det första mailet 29 augusti, om ni vill ta det från början). Här är bloggen: http://tovejaensson.blogspot.com/ [ja, klicka på länken! ;)]


KramarTove

Ok, hösten 2009

Först en extremt kortfattad snabbspolning:

14 augusti: Bodil Siggelin ringer och frågar om jag vill adoptera från Etiopien. Ja!!
augusti-september: första fakturan, tusen frågor, kontakt med andra mammor som adopterat som ensamstående från Etiopien, börja fixa med DEN OTROLIGT JOBBIGA ATT SAMMANSTÄLLA ANSÖKANSMAPPEN
slutet på september: säljer lägenheten i Årsta, vet inte var jag ska bo
2 oktober: Barnbesked!!
4 oktober: Går på tretton visningar på söder
6 oktober: skriver köpekontrakt på ny lägenhet
Fortsätter med ansökansmappen som ju inte är klar ännu
ca 15 oktober (minns inte, allt är en dimma) mappen klar och lämnad till AC
2 november mappen framme i Addis Abeba
2 november tillträdesdag Hornsgatan
6 november: lägger heltäckningsmatta i lgh. Totalt misslyckat, ser ut som fan
9 november: flytt
November: kanske får jag sparken från jobbet? R&D "dismantled" (!)
13-15 november: Stjärnorna på slottet med mamma, pappa, Åse, Calle. Ingen vila, värsta businesskonferensen. Helt slut och sur, fast jag egentligen tyckte att det var trevligt, men sjuk och trött.
?? november, får inte sparken, men en annan tjänst med lägre lön och doktorandförbud
måndag sista veckan i november: tackar ja till tjänsten
tisdag sista veckan i november: Jag får en domstolstid, 17 december och preliminärt resdatum, vecka 3.
uppehållstillstånd, vaccinering, boka resa, kommer aldrig iväg och söker visum, mitt liv känns som en todolista, IKEA, tömma ateljen, ringa FK, titta på broschyren "Bli adoptivfamilj" och fundera på när jag ska läsa den.
2 december (idag) kraschar i en hög av Billy bokhylla-kartonger.

Dåligt samvete för att jag inte hör av mig till mammorna (se ovan) och till mina vänner. Börjar härmed att blogga och ska försöka fylla i highlightsen retroaktivt.

Återkommer