Allt snurrar

Imorgon är det domstolstid. Nu sitter jag i soffan och är helt yr. Trött och ont i halsen, nickade till till Bonde söker fru. Jag vet inte om jag verkligen håller på att bli sjuk, har visserligen väldigt ont i halsen, men det är nästan som att jag har en fysisk reaktion på allting.

Den här veckan är la petit finale (pas la grande, not yet), eller något sådant. Detta är veckan när min grupp på TeliaSonera slutgiltigt har lösts upp. Jag har jobbat på Research, FoU, Research & Business Development och R&D, kort sagt nån slags forskningsavdelning på Telia sedan 2001. Nu finns det ingen R&D alls på detta företag, mina kollegor genom åren har skingrats i omgångar, men detta var allra sista spillran, och de kändes lite extra konstigt, t.o.m. sorgligt. Extra tragiskt var att vi satt där, fem personer i fikarummet som på ett eller annat sätt jobbat ihop hela tiden i mina nio år (de andra 73 var nån annanstans, i Finland, eller Malmö). Ingen chef eller så, bara vi. A och jag går vidare till andra jobb inom TS. M, A och T måste gå, hitta annat jobb. De som slutar hade köpt tårta. Vi kramade om varandra och önskade varandra lycka till. Sedan packade jag ner mina böcker och grejer i flyttkartonger och ställde i ett hörn i den nya gruppens studio. Sedan gick jag hem från den arbetsplatsen för att inte komma tillbaka förrän tidigast februari 2011.

Idag hade jag med mig en stor väska till den andra arbetsplatsen, Mobile Life i Kista, för att kunna packa ner de böcker och annat jag vill ta hem därifrån. Min sista dag där är imorgon, och det är mycket osäkert om jag någonsin kommer tillbaka.

Från och med fredag har jag semester tills jag åker till Etiopien.

Det är många avslut på en vecka. Vänner, kollegor, yrkesroll. Det enda jag vet att jag har är ett jobb att vara ledig ifrån, inte vad jag ska göra när jag kommer tillbaka, och inte vem jag ska jobba med. Det är iofs inget jag tänker så mycket på (vad jag ska göra när jag kommer tillbaka), men man packar kartonger på olika sätt om man tar en paus eller om man slutar, fast ändå inte.

Imorgon är det domstolstid i Addis Abeba. Och jag är nervös att det ska dyka upp något oväntat och konstigt och ovanligt som betyder att allt detta bara var en dröm och jag inte alls ska få H. Det händer i princip aldrig, sa Birgit, sedan sa hon att nu får vi hålla tummarna. Varför sa hon så??? Förmodligen för att det är något man säger. Men är hon orolig? Ska jag vara orolig? Det är jag.

Nu vill jag att det ska vara såhär:
17 decemer ringer Birgit och säger att allt är toppen, H är min!
17 december, sista dagen på Mobile Life. Trevligt och kul, och lite sorgligt.
18 december, sova ut, ringa resebyrån och spika resan, sluta tänka på jobb, bara tänka på mitt nya liv med H

Håll tummarna!

Godnatt Tove