detta är en papperskorg för trista människor som inte får plats i min värld just nu. Men eftersom jag har drag av rättshaverist måste jag ändå älta det lite och beskriva, sen glömmer jag det, bestämmer jag. Så, släng här:
En tråkig sak ändå, idag: Min handläggare på familjerätten är verkligen totalt värdelös. Jag gjorde min hemutredning med en underbar kvinna, som tyvärr bytte tjänst i våras, så vi har ingen kontakt. I höstas fick jag en annan, och vår relation är väl sådär. I början sveptes hon väl med eftersom hon ringde precis när jag hade börjat med ansökansmapppen, och jag behövde ett intyg från henne (Consent). Som jag berättat tidigare blev det väldigt intensivt under hösten och jag lät mig lotsas genom all byråkrati av AC, vilket de verkligen är proffsiga på. Sedan flyttade jag.
Precis när jag skulle flytta ringde jag handläggaren och berättade att jag fått barnbesked en månad innan och att jag nu bytte adress. AC hade sagt att det var lika bra att vi körde på på den gamla adressen tills alla papper (tex folkbokföringen) var klara, så jag hade helt enkelt inte hunnit ringa handläggaren, och visste inte heller att jag skulle göra det. Hon reagerade med att bli sur (hur hade det varit med ett grattis?) och ifrågasätta ifall jag kunde ta emot ett barn med särskilda behov. Jag blev helt förvirrad, och sa till henne att jag har gjort allt som AC har sagt under hela hösten och undrade på vilket annat sätt jag skulle ha gjort, samt upplyste henne om att jag har medgivande för särskilda behov, vilket står i beslutet som hon har...
Därefter har jag försökt hålla henne underrättad och vi har också träffats en gång, vilket ändå var ett OK möte. Vi pratade också om att jag och min ursprungliga handläggare skulle nog spontant haft mer kontakt.
Vid domstolstiden, 11 januari, mailade jag henne. Sprudlande glad och berättade att allt är underbart och vilka datum vi reser. Jag bad henne höra av sig om det var något särskilt som jag skulle göra nu. T.ex. ska hon ju göra hembesök så småningom, när vi kommit hem, så det kanske hon ville planera. Jag har dock inte hört något och tänkte att jag skulle ringa henne idag i alla fall, eftersom vi ju faktiskt reser nu! Jag mailade istället:
"Hej igen! Jag hörde aldrig någonting från dig. Jag har ägnat de senaste veckorna att förbereda mig för resan på alla sätt. För din kännedom åker jag idag till Addis Abeba för att hämta hem min son. Vi är hemma 6 februari. Jag försöker få tag i dig efter hemkomsten. Tove"
Hon svarade såhär:
"Hej, Tove!Jag fattade inte att jag skulle höra av mig eftersom jag inte har några undringar.Lycka till med resan och mötet med barnet! Hör gärna av dig så snart du kan efter hemkomsten.Med Vänlig Hälsning, X"
Kanske ingen stor grej, men jag tror hon har nån empatistörning. Hon jobbar ju med familjerätt! Då kan man väl vara medkännade och stöttande? Vi kanske kom fel från början, eller så hämnas hon för att jag inte hade kontakt med henne mellan 27 september-1 november.
onsdag 27 januari 2010
Kan vi åka nu?
Idag fyller H 4 år!
Idag är en glädjens dag och det är Hs födelsedag!
Eller 3, eller 3 år och 4 månader, eller någonting ditåt. Det är ju högst osäkert hur gammal han är, men 27 januari 2006 är satt som hans födelsedag. Retligt att vi kommer dagen efter, och undrar om han blir firad på barnhemmet idag.
Packningen är klar, nästan. Måste bara packa ner necessären, hur nu det ska gå till. Resväskan med skänka-bortkläder är totalt sprängfull och jätteryggsäcken också. Den står bara med öppet lock nu, ingen plats för necessär, men det ska väl gå på nåt sätt. Men klarar jag 46 kilosgränsen? Sjukt..
En anledning att det blev så mycket är dels att jag upplevde 2*23 kg som oändligt med plats, dels att jag, om allt känns rätt, gärna vill ta H från barnhemmet tidigare än sista dagen. Och därför har jag med mig ganska mycket kläder till honom. Och rätt många blöjor. Förmodligen har han ju inte blöja, men det kan vara bättre för honom att ha det på flyget. Kanske behöver han det på natten, om han vill.
Sitter nu och har gott om tid. Ska väl städa också (helt ny idé från min sida när jag reser bort!), kanske skönt med en fräsch lägenhet när jag kommer hem.
Dagens ärenden klara, växlat pengar. Köpt lite mer kläder till H och två presenter. En som han skall få när vi har lämnat barnhemmet och är "hemma" hos oss på PalmNest, och en som han får när vi är hemma på Hornsgatan igen. Hämtade också ut bilder till hemma-pekbok som vi kan titta i på flygresan hem. Det var Åse som tipsade om det (en annan adoptivfamilj hade gjort så), så nu har jag ett litet album med bilder här hemifrån, som vi kan prata och peka om, tex toaletten, espressomaskinen, lejonet, tågbanan, sängen:
Idag är en glädjens dag och det är Hs födelsedag!
Eller 3, eller 3 år och 4 månader, eller någonting ditåt. Det är ju högst osäkert hur gammal han är, men 27 januari 2006 är satt som hans födelsedag. Retligt att vi kommer dagen efter, och undrar om han blir firad på barnhemmet idag.
Packningen är klar, nästan. Måste bara packa ner necessären, hur nu det ska gå till. Resväskan med skänka-bortkläder är totalt sprängfull och jätteryggsäcken också. Den står bara med öppet lock nu, ingen plats för necessär, men det ska väl gå på nåt sätt. Men klarar jag 46 kilosgränsen? Sjukt..
En anledning att det blev så mycket är dels att jag upplevde 2*23 kg som oändligt med plats, dels att jag, om allt känns rätt, gärna vill ta H från barnhemmet tidigare än sista dagen. Och därför har jag med mig ganska mycket kläder till honom. Och rätt många blöjor. Förmodligen har han ju inte blöja, men det kan vara bättre för honom att ha det på flyget. Kanske behöver han det på natten, om han vill.
Sitter nu och har gott om tid. Ska väl städa också (helt ny idé från min sida när jag reser bort!), kanske skönt med en fräsch lägenhet när jag kommer hem.
Dagens ärenden klara, växlat pengar. Köpt lite mer kläder till H och två presenter. En som han skall få när vi har lämnat barnhemmet och är "hemma" hos oss på PalmNest, och en som han får när vi är hemma på Hornsgatan igen. Hämtade också ut bilder till hemma-pekbok som vi kan titta i på flygresan hem. Det var Åse som tipsade om det (en annan adoptivfamilj hade gjort så), så nu har jag ett litet album med bilder här hemifrån, som vi kan prata och peka om, tex toaletten, espressomaskinen, lejonet, tågbanan, sängen:
Det blev bra. Och kanske känner han igen sig lite när vi kommer hem. Eller så är det en pekbok, bara.
Nu ska jag städa, så att det är fräscht när jag kommer hem. Men lägenheten står inte tom, det är skönt. Flera personer kommer vara här och fixa lite småsaker och jag tycker bara det är bra med folk som bor här.
L ska köra mig till Arlanda Express, hon kommer hit och fikar innan. Bra.
Jag har också bett L att handla lite färskvaror dagen innan jag kommer hem och ställa in i kytlskåpet. Känns väldigt praktiskt och enkelt (och välplanerat). Det betyder att jag behöver skriva en inköpslista, också.
Jag får se hur mycket blogg det blir därifrån, åker utan laptop, men kanske kommer åt ett internetcafé. Samtidigt känns det ganska skönt att skärma av omvärlden ett tag, om ni ursäktar. Tack för alla tankar och lyckönskningar som har östs över mig hela hösten! Ibland på Facebook, ibland i mail el SMS, ibland här på bloggen. Och Live. Det är fantastiskt, och det hjälper mig jättemycket och gör mig trygg och stark. Tack!
Nu åker jag iväg på mitt livs resa! Jag är förberedd och redo. Jag är samtidigt blank, tror jag, avseende föreställningar hur det kommer att bli. Jag åker dit och litar på att alla mina tankar och känslor som jag haft i så många år, men framförallt sedan 2 oktober (barnbesked), har marinerat mig så att jag kan vara där. Tillsammans med H, och följa med i det som händer. Jag har spelat den här handbollsmatchen i huvet hundra gånger, så kroppen vet vad den ska göra. Jag menar inte att jag vet allt, men jag är baske mig jävligt redo. Jag menar heller inte att det är en handbollsmatch, men tycker exempelvis kalligrafi-meditation känns fånigt och fel (för mig). Det är ett möte och en resa. Och nu åker jag. Jippii!
tisdag 26 januari 2010
Imorgon drar vi!
Idag har jag skickat ett brev till mina nära vänner för att försöka förklara hur det kommer att bli när vi kommer hem. Det var jättelätt! Inte.
Det går inte att föreställa sig hur det kommer att bli. Det går inte att fatta nånting. Men jag håller faktiskt med Lo (min fina systerdotter, 20 år) som precis har åkt till Senegal för att jobba med gatubarn. Hon har, precis som jag spattat runt och försökt fatta och förbereda sig. Hon sa att "det är enklare att tänka hur det kommer att bli när jag kommer hem igen efter tre månader, än hur det kommer att bli när jag kommer dit, till min värdfamilj, till Dakkar och St Louis, och alla barn."
Så är det för mig också, fast när jag kommer hem har jag med mig ett litet barn. Som ska bo här, sova i min säng med mig, leka, äta, vara förbannad, nyfiken och kanske rädd. Men det är faktiskt möjligt att tänka sig. Själva Addis Abeba och Kids Care går liksom inte att se. Fast jag har tittat på bilder och videofilmer och pratat med ganska många adoptivfamiljer som varit just där och gjort just den här resan. Jag tror att det enda är att åka!!! Jag har känt så ett tag nu. Jag kan ändå inte ta in fler tips om vad jag kan ta med mig, eller andra förberedelser. Jag är helt enkelt redo att åka och öppen för hur det kommer att bli. Jag kan inte regissera det i alla fall.
Brevet jag skrev idag känns ändå som att jag försöker regissera min omgivning. Det var svårt att skriva. Jag vet att det är en bra sak, men det är väldigt lätt att det låter som att jag ber alla att hålla sig ur vägen! "För här kommer jag, och jag har minsann läst åtminstone tre böcker om anknytning och adoptivbarn, och jag planerar allt i detalj!" Inte sympatiskt. Men jag tror ändå att det är bra att skriva ett sådant brev, det har jag flera gånger hört och jag minns att jag tyckte att det verkade klokt när jag gick föräldrautbildningen. Men, det är svårt att undvika den där tonen av att jag vet bäst och att ingen får röra mitt barn. Men det är ju just för att adoptivbarns start i livet är speciell (även om man adopteras direkt på BB, faktiskt.) Samtidigt som gos-förbud (för alla andra utom mig) strider mot alla människors intuition. Därför kan ett sådant brev verka sårande och kanske förvirrande.
Nåväl, jag hoppas att det framgår att jag gör det av kärlek och omtanke och inte för att jag misstror all den föräldraerfarenhet som de flesta mottagarna av brevet har, och all den kärlek och kunskap de som inte har barn har.
Förmodligen är detta en öm punkt, eftersom så mycket i adoptionsprocessen går ut på att jag måste bevisa hur mogen och barnlämplig jag är, trots att jag i alla sammanhang (hemutredningen, AC, personliga nätverket, överallt) uppenbart är den med minst erfarenhet.. Och så ska jag tala om för alla hur man gör. Och den allestädes närvarande känslan av att minsta misstag så ändras adoptionsbeslutet, Prusseluskan ändrar sig och jag är rökt.
Men, det hinner hon inte nu! För imorgon åker jag och på torsdag träffas vi, min son och jag!
Och det ÄR mycket som jag inte har hunnit, men jag känner mig ändå extremt redo. Till exempel har jag inte gått en Hämta-barn-kurs. Det hanns inte med. M&Å har gjort det och det kändes nästan lite fånigt när jag pratade med M igår (var det igår?, hur länge har jag levt i den här surrealistiska tillvaron?) och han erbjöd sig att skicka lite tips inför resan som de fått på kursen. Men tack, M! Brevet, ovan, var delvis en rip off på exempelbrevet jag fick.
Hur kommer det sig att jag inte hunnit? Tja, hösten var hektisk. För mig var det omöjligt att gå kursen innan typ november, pga att all kraft gick åt till ansökansmappen. Sedan fick jag ju barnbesked innan den var klar och trodde ett tag att jag skulle åkas innan jul. Då flyttade jag och hade en sinnessjuk period på jobbet. Inte för att jag är så ambitiös, utan för att allt bara barkade lös, och jag var tvungen att processa med facket, känna ångest och medkänsla med kollegor, och försvara mig.
I november började jag leta efter lämpliga kurser i ACs regi, men det fanns faktiskt inga. En skulle ev bli av i jan-feb, så jag anmälde mig till den, men den gick inte att klämma in (tror den är i helgen..).
Så, jag besöte BVC och Spira och har träffat en del adoptivfamiljer för att fråga dem om tips inför resan. Det har varit jättebra! Jag vet att jag har tackat nej till att träffa ännu fler, men det var för att jag tyckte att det räckte. K och Y har jag träffat flera gånger, senast i söndags, och det var spännande att se på filmer från Kids Care och prata om hur Y, som var 6 år när han adopterades för 11 månader sedan, upplevde det första mötet med K. Hur han hade funderat när han tittade på bilderna på henne innan. Hur han hade resonerat om de andra barnen som fått besök av vita vuxna och sedan lämnade barnhemmet. Det är så fascinerande att han själv kan berätta! Han gav mig en leksaksbil att ta med mig, han beskrev ingående hur han och K hade puttat en leksaksbil mellan sig och trodde att det skulle vara kul för mig och H att göra så också. Självklart tar jag med mig den!
Ett tips som många givit mig, inkl AC, är att jag har en särskild ryggsäck med lite leksaker med mig när jag besöker barnhemmet. Egentligen får man ju inte ta med sig enskilda gåvor till enskilda barn (t.ex. har jag inte fått skicka ner nåt till H), men detta blir en del av vårt lära-känna. När jag kommer plockar vi upp några grejer ur ryggsäcken, lite kritor, en bil, en boll, och så leker vi med dem en stund. När jag måste gå, packar jag ner allt i ryggsäcken och tar den med mig. Nästa dag gör vi likadant. Ryggsäcken och leksakerna blir en brygga. Vi förstår inte varandras språk, och det är inte säkert att barnet är särskilt intresserad av föräldern, men vi kan leka.
Så, mini-kånken med ritblock, kritor, tuschpennor, mjuk liten fotboll, gosedjur (hund), plåtbilar samt Y´s militärlastbil i plast (hans mamma skämdes lite :), är fixat. Först, i en anda av att second hand är bra, köpte jag en begagnad pippi-ryggsäck, men sen fick jag ångest och undrade vad jag var för en människa som snålar på en så pass viktig och betydelsebärande artefakt, kanske t.o.m. framtida relik! Så jag köpte en dyr söder-kånken. Fånigt. Men den är gullig. Och bra kvalitet. Och har sittunderlag.
I lördags hade jag fest. Många trevliga vänner kom. Jag hade lagat doro wet och en lins-wet (kyckling- och linsgrytor) och köpt injera på Hötorgshallen. Dessutom hade jag gjort etiopisk "färdkost", enligt recept i en etiopisk-eritreansk kokbok (Laga Kryddigt, köpt på Burkhina Faso i Gamla Stan). Färdkosten, som består av kryddsmör, rostat kornmjöl, berbere och kardemumma, var inte så god, trots att boken sa: "traditionellt är Chikkå matsäcksmat. Numera serveras den som tilltugg vid cocktailtillsällningar."
Jag hade bett gästerna att ta med sig baby- och barnkläder som vi kan ta med till barnhemmet. Någon dag innan blev jag lite nervös att jag skulle drunkna i kläder, så jag sa till några att ligga lite lågt. Jag fick massor av saker! Tack alla, och allting fick precis plats, jag har nu en hel resväska knökfull. Någon, jag vet inte vem, hade med sig en påse med fina flick-kläder. Tack för dem, okände välgörare!
Festen var lyckad, jag tycker att det är så roligt att vänner blandas! Kul att ni kom!
Måste pausa nu. Skriver snart igen!
Kram, Tove.
Det går inte att föreställa sig hur det kommer att bli. Det går inte att fatta nånting. Men jag håller faktiskt med Lo (min fina systerdotter, 20 år) som precis har åkt till Senegal för att jobba med gatubarn. Hon har, precis som jag spattat runt och försökt fatta och förbereda sig. Hon sa att "det är enklare att tänka hur det kommer att bli när jag kommer hem igen efter tre månader, än hur det kommer att bli när jag kommer dit, till min värdfamilj, till Dakkar och St Louis, och alla barn."
Så är det för mig också, fast när jag kommer hem har jag med mig ett litet barn. Som ska bo här, sova i min säng med mig, leka, äta, vara förbannad, nyfiken och kanske rädd. Men det är faktiskt möjligt att tänka sig. Själva Addis Abeba och Kids Care går liksom inte att se. Fast jag har tittat på bilder och videofilmer och pratat med ganska många adoptivfamiljer som varit just där och gjort just den här resan. Jag tror att det enda är att åka!!! Jag har känt så ett tag nu. Jag kan ändå inte ta in fler tips om vad jag kan ta med mig, eller andra förberedelser. Jag är helt enkelt redo att åka och öppen för hur det kommer att bli. Jag kan inte regissera det i alla fall.
Brevet jag skrev idag känns ändå som att jag försöker regissera min omgivning. Det var svårt att skriva. Jag vet att det är en bra sak, men det är väldigt lätt att det låter som att jag ber alla att hålla sig ur vägen! "För här kommer jag, och jag har minsann läst åtminstone tre böcker om anknytning och adoptivbarn, och jag planerar allt i detalj!" Inte sympatiskt. Men jag tror ändå att det är bra att skriva ett sådant brev, det har jag flera gånger hört och jag minns att jag tyckte att det verkade klokt när jag gick föräldrautbildningen. Men, det är svårt att undvika den där tonen av att jag vet bäst och att ingen får röra mitt barn. Men det är ju just för att adoptivbarns start i livet är speciell (även om man adopteras direkt på BB, faktiskt.) Samtidigt som gos-förbud (för alla andra utom mig) strider mot alla människors intuition. Därför kan ett sådant brev verka sårande och kanske förvirrande.
Nåväl, jag hoppas att det framgår att jag gör det av kärlek och omtanke och inte för att jag misstror all den föräldraerfarenhet som de flesta mottagarna av brevet har, och all den kärlek och kunskap de som inte har barn har.
Förmodligen är detta en öm punkt, eftersom så mycket i adoptionsprocessen går ut på att jag måste bevisa hur mogen och barnlämplig jag är, trots att jag i alla sammanhang (hemutredningen, AC, personliga nätverket, överallt) uppenbart är den med minst erfarenhet.. Och så ska jag tala om för alla hur man gör. Och den allestädes närvarande känslan av att minsta misstag så ändras adoptionsbeslutet, Prusseluskan ändrar sig och jag är rökt.
Men, det hinner hon inte nu! För imorgon åker jag och på torsdag träffas vi, min son och jag!
Och det ÄR mycket som jag inte har hunnit, men jag känner mig ändå extremt redo. Till exempel har jag inte gått en Hämta-barn-kurs. Det hanns inte med. M&Å har gjort det och det kändes nästan lite fånigt när jag pratade med M igår (var det igår?, hur länge har jag levt i den här surrealistiska tillvaron?) och han erbjöd sig att skicka lite tips inför resan som de fått på kursen. Men tack, M! Brevet, ovan, var delvis en rip off på exempelbrevet jag fick.
Hur kommer det sig att jag inte hunnit? Tja, hösten var hektisk. För mig var det omöjligt att gå kursen innan typ november, pga att all kraft gick åt till ansökansmappen. Sedan fick jag ju barnbesked innan den var klar och trodde ett tag att jag skulle åkas innan jul. Då flyttade jag och hade en sinnessjuk period på jobbet. Inte för att jag är så ambitiös, utan för att allt bara barkade lös, och jag var tvungen att processa med facket, känna ångest och medkänsla med kollegor, och försvara mig.
I november började jag leta efter lämpliga kurser i ACs regi, men det fanns faktiskt inga. En skulle ev bli av i jan-feb, så jag anmälde mig till den, men den gick inte att klämma in (tror den är i helgen..).
Så, jag besöte BVC och Spira och har träffat en del adoptivfamiljer för att fråga dem om tips inför resan. Det har varit jättebra! Jag vet att jag har tackat nej till att träffa ännu fler, men det var för att jag tyckte att det räckte. K och Y har jag träffat flera gånger, senast i söndags, och det var spännande att se på filmer från Kids Care och prata om hur Y, som var 6 år när han adopterades för 11 månader sedan, upplevde det första mötet med K. Hur han hade funderat när han tittade på bilderna på henne innan. Hur han hade resonerat om de andra barnen som fått besök av vita vuxna och sedan lämnade barnhemmet. Det är så fascinerande att han själv kan berätta! Han gav mig en leksaksbil att ta med mig, han beskrev ingående hur han och K hade puttat en leksaksbil mellan sig och trodde att det skulle vara kul för mig och H att göra så också. Självklart tar jag med mig den!
Ett tips som många givit mig, inkl AC, är att jag har en särskild ryggsäck med lite leksaker med mig när jag besöker barnhemmet. Egentligen får man ju inte ta med sig enskilda gåvor till enskilda barn (t.ex. har jag inte fått skicka ner nåt till H), men detta blir en del av vårt lära-känna. När jag kommer plockar vi upp några grejer ur ryggsäcken, lite kritor, en bil, en boll, och så leker vi med dem en stund. När jag måste gå, packar jag ner allt i ryggsäcken och tar den med mig. Nästa dag gör vi likadant. Ryggsäcken och leksakerna blir en brygga. Vi förstår inte varandras språk, och det är inte säkert att barnet är särskilt intresserad av föräldern, men vi kan leka.
Så, mini-kånken med ritblock, kritor, tuschpennor, mjuk liten fotboll, gosedjur (hund), plåtbilar samt Y´s militärlastbil i plast (hans mamma skämdes lite :), är fixat. Först, i en anda av att second hand är bra, köpte jag en begagnad pippi-ryggsäck, men sen fick jag ångest och undrade vad jag var för en människa som snålar på en så pass viktig och betydelsebärande artefakt, kanske t.o.m. framtida relik! Så jag köpte en dyr söder-kånken. Fånigt. Men den är gullig. Och bra kvalitet. Och har sittunderlag.
I lördags hade jag fest. Många trevliga vänner kom. Jag hade lagat doro wet och en lins-wet (kyckling- och linsgrytor) och köpt injera på Hötorgshallen. Dessutom hade jag gjort etiopisk "färdkost", enligt recept i en etiopisk-eritreansk kokbok (Laga Kryddigt, köpt på Burkhina Faso i Gamla Stan). Färdkosten, som består av kryddsmör, rostat kornmjöl, berbere och kardemumma, var inte så god, trots att boken sa: "traditionellt är Chikkå matsäcksmat. Numera serveras den som tilltugg vid cocktailtillsällningar."
Jag hade bett gästerna att ta med sig baby- och barnkläder som vi kan ta med till barnhemmet. Någon dag innan blev jag lite nervös att jag skulle drunkna i kläder, så jag sa till några att ligga lite lågt. Jag fick massor av saker! Tack alla, och allting fick precis plats, jag har nu en hel resväska knökfull. Någon, jag vet inte vem, hade med sig en påse med fina flick-kläder. Tack för dem, okände välgörare!
Festen var lyckad, jag tycker att det är så roligt att vänner blandas! Kul att ni kom!
Måste pausa nu. Skriver snart igen!
Kram, Tove.
onsdag 13 januari 2010
Bråda dagar
Om två veckor åker vi till Etiopien, och nu har jag massor att göra. Adoptions- och föräldragrejer som BVC och FK, Sociala grejer som inflyttningsfest och träffa olika människor, lägenhetsgrejer som IKEA och ordna saker här hemma, Etiopiengrejer som plugga Amharinja läsa reseguider, träffa kompisar med Etiopienkunskap, H-grejer som att fråga Birgit på Ac grejer och tänka på honom och längta efter honom och bara njuta (men med viss smärta, än så länge).
I måndags hade jag champagne- och godisfest och igår var jag mycket trött och det enda jag fick gjort var att hämta albumet, klistra in en kritask, pysselteckningar och lite klistermärken och sedan posta det till Birgit på AC. Jag är rätt nöjd med albumet nu, men tror att Birgit kommer att tycka att det är för stort (liggande A4), men det kan jag inte ändra på nu..
Det var härligt att så många kom i måndags och drack champagne med mig! Tack alla! Fick också en massa kläder och jättefina barnböcker, bla Till vildingarnas land, som jag älskar! Tack vännerna på Mobile Life/SICS!
Det är fortfarande overkligt och svårt att förstå att jag faktiskt kommer att vara en familj ihop med H, vara Hs mamma, att H är min son, att han ska bo här, springa omkring här, skratta här och gråta här.
Dagens Todo:
Ringa FK för att aktivera min f-ledighet. Start 1 februari, tror jag.
Åka till IKEA
Maila Birgit på AC. Storlek på kläder?, Kan jag träffa mormor, och hur/vad ska jag göra för att göra det möjligt?, Är det nånting särskilt som barnhemmet behöver nu, så att vi kan ta med oss det som gåvor?, Detaljer om boendet, betalning etc.
Maila adoptivmammorna L och K och berätta allt nytt. Hinna träffas en gång till?
Maila min nya TeliaSonera-chef. Jag ska dit på måndag, tror jag. Är det nåt hon behöver veta?
Läsa BVC-info
Ringa M, som ringde igår, men då var jag så stressad över albumet och att få iväg det med posten, så vi bestämde att vi skulle höras idag. M och Å väntar på barnbesked från Etiopien, och jag hoppas att de snart, snart får ett genombrott. De bara väntar och väntar (på ett mindre barn, och då tar det längre tid). Kanske är deras barn på barnhemmet nu, när jag ska åka dit!
Todo torsdag och framåt:
Kontakta Spira, den öppna förskolan för adoptivbarn. Kan jag komma förbi innnan jag åker, har de några särkilda tips inför resan?(Den där Inför mötet med barnet-kursen, som jag anmälde mig till blir inte av innan jag åker)
Boka läkartid på Sachska för tropikundersökning när vi kommit hem.
TS på måndag, jobbrelaterat, men också skriva ut allt som kan tänkas behövas. Kontakta Aditro, söka pengar ur en Telia-fond, för medarbetare som behöver rekreation och vila. Det behöver jag!! Eller behövde i november, hann inte skriva en ansökan då.
Kolla daghem här i närområdet
Fixa hemma. Alla IKEA-grejer, men också gardiner, krokar, skåp, som fortfarande inte kommit upp. Kanske behöver jag hjälp i helgen.
Köpa en fin liten ryggsäck med roliga pyssel och leksaker att ha med mig när jag träffar H
Fixa Videokamera, vanlig kamera, DVD-spelare (för H att ha på planet).
Badbyxor till H, blöjor för hemresan, kanske också senare.
Tänka på min egen packning. Apoteket och annat
Köpa vinteroverall för pengarna jag fick av mamma, eller ska jag köpa nåt annat (har fått två begagnade overaller av Calle resp Åse)?
Hej så länge
I måndags hade jag champagne- och godisfest och igår var jag mycket trött och det enda jag fick gjort var att hämta albumet, klistra in en kritask, pysselteckningar och lite klistermärken och sedan posta det till Birgit på AC. Jag är rätt nöjd med albumet nu, men tror att Birgit kommer att tycka att det är för stort (liggande A4), men det kan jag inte ändra på nu..
Det var härligt att så många kom i måndags och drack champagne med mig! Tack alla! Fick också en massa kläder och jättefina barnböcker, bla Till vildingarnas land, som jag älskar! Tack vännerna på Mobile Life/SICS!
Det är fortfarande overkligt och svårt att förstå att jag faktiskt kommer att vara en familj ihop med H, vara Hs mamma, att H är min son, att han ska bo här, springa omkring här, skratta här och gråta här.
Dagens Todo:
Ringa FK för att aktivera min f-ledighet. Start 1 februari, tror jag.
Åka till IKEA
Maila Birgit på AC. Storlek på kläder?, Kan jag träffa mormor, och hur/vad ska jag göra för att göra det möjligt?, Är det nånting särskilt som barnhemmet behöver nu, så att vi kan ta med oss det som gåvor?, Detaljer om boendet, betalning etc.
Maila adoptivmammorna L och K och berätta allt nytt. Hinna träffas en gång till?
Maila min nya TeliaSonera-chef. Jag ska dit på måndag, tror jag. Är det nåt hon behöver veta?
Läsa BVC-info
Ringa M, som ringde igår, men då var jag så stressad över albumet och att få iväg det med posten, så vi bestämde att vi skulle höras idag. M och Å väntar på barnbesked från Etiopien, och jag hoppas att de snart, snart får ett genombrott. De bara väntar och väntar (på ett mindre barn, och då tar det längre tid). Kanske är deras barn på barnhemmet nu, när jag ska åka dit!
Todo torsdag och framåt:
Kontakta Spira, den öppna förskolan för adoptivbarn. Kan jag komma förbi innnan jag åker, har de några särkilda tips inför resan?(Den där Inför mötet med barnet-kursen, som jag anmälde mig till blir inte av innan jag åker)
Boka läkartid på Sachska för tropikundersökning när vi kommit hem.
TS på måndag, jobbrelaterat, men också skriva ut allt som kan tänkas behövas. Kontakta Aditro, söka pengar ur en Telia-fond, för medarbetare som behöver rekreation och vila. Det behöver jag!! Eller behövde i november, hann inte skriva en ansökan då.
Kolla daghem här i närområdet
Fixa hemma. Alla IKEA-grejer, men också gardiner, krokar, skåp, som fortfarande inte kommit upp. Kanske behöver jag hjälp i helgen.
Köpa en fin liten ryggsäck med roliga pyssel och leksaker att ha med mig när jag träffar H
Fixa Videokamera, vanlig kamera, DVD-spelare (för H att ha på planet).
Badbyxor till H, blöjor för hemresan, kanske också senare.
Tänka på min egen packning. Apoteket och annat
Köpa vinteroverall för pengarna jag fick av mamma, eller ska jag köpa nåt annat (har fått två begagnade overaller av Calle resp Åse)?
Hej så länge
måndag 11 januari 2010
Han är min!!!
Idag vid tio ringde Birgit och sa Grattis! nu är det klart!
Jag insåg då hur spänd jag varit, och blev så oerhört glad. (Det går ändå inte att beskriva).
Allt hade gått bra i domstolen och hon sa att det finns några nytagna foton på H från julafton där han sitter och äter banan. Siter nu och tittar på bilderna. Han är klädd i vita byxor och tröja och båda hans ögon är helt öppna. Otroligt söt.
När jag la på ringde jag Åse och min mamma, ringde L och P, men det var upptaget och vi SMSade. SMSade G. Sedan ringde jag resebyrån och DÅ började jag gråta. Kom ändå ihåg att ställa några praktiska frågor.
Ville träffa någon med en gång, sedan kom jag på att jag vill träffa så många som möjligt och nu har jag champagne (och lite cava) på kylning. Gick och köpte lite trälister, som jag hade tänkt göra på f.m., men det kändes helt absurt. Åkte till Akademibokhandeln och köpte en Etiopien reseguide. Måste köpa världens bästa leksak! Gick till BR och fick ångest, inget var fint. Gick till Åhlens (dessförinnan gick jag till Clas Ohlson och köpte en ljudkabel, jag är ju så praktisk), köpte till slut en manchesterhund och en manchesterbil, och kritor. "Detta blir presenten som jag köpte när jag precis hade fått dig". Känns inte helt optimalt, men jag ville hitta världens bästa gosedjur och det gjorde jag inte, men de är ändå ganska fina.
Under tiden fejsbookade jag och fick massor av respons. Tänkte lite på hur konstigt det är att jag kommunicerar där (gör andra mammor det när de ligger på förlossningen? "det blev en pojke!", Något sådant har jag inte sett). Är jag väldigt ensam eller är det så att jag har så många vänner som är med mig och väntar på besked? Jag tycker definitivt att det är det senare. Och så är jag en modern människa, och inte en gränslös bloggbimbo, alltså är det ganska härligt att ha broadcast påslaget och lite andra kanaler också och min egen spattighet på stan och nu här hemma. Och jag vill ändå bara ta hela världen i min famn idag och hoppas att alla som vill kommer och att de är många. (Men det är OK om det bara blir några stycken). Blir det väldigt många kanske det är bra om några tar med sig lite mer skumpa, som bidrag. Nu har jag köpt 6 flaskor och har en box och några andra flaskor vin om det kniper. Har ingen aning. Det kan bli två pers eller 100..
Har fått en massa mer info på mailen idag, om Kids Care, en karta över Addis med viktiga (för mig) platser utmärkta, bilder på Gunnel och hennes man som jobbar där, info om Palm Nest där vi ska bo.
Måste maila min hemutredare Lisa. Har inte kontaktat henne på ett tag, tror hon känner sig ignorerad, men jag känner ju inte henne, och glömmer bort henne hela tiden. (Det var inte hon som gjorde min hemutredning och Gun, som gjorde den och som jag fick väldigt fin kontakt med har bytt tjänst. Jag tror att jag och Gun skulle haft jättetät kontakt, men som sagt Lisa glömmer jag bort).
Måste fixa lite mer med resan nu (den är nu definitivbokad men de behöver lite info från mig). FK ringer jag imorgon. Nu ska jag bara läsa all ny ACinfo och förbereda firandet ikväll. Jag tror också att jag bara ska sitta och titta ut genom fönstret på det vackra vädret och känna mig lycklig. Och gosa med Hs gosedjur.
Tusen kramar alla vänner,
Tove
Jag insåg då hur spänd jag varit, och blev så oerhört glad. (Det går ändå inte att beskriva).
Allt hade gått bra i domstolen och hon sa att det finns några nytagna foton på H från julafton där han sitter och äter banan. Siter nu och tittar på bilderna. Han är klädd i vita byxor och tröja och båda hans ögon är helt öppna. Otroligt söt.
När jag la på ringde jag Åse och min mamma, ringde L och P, men det var upptaget och vi SMSade. SMSade G. Sedan ringde jag resebyrån och DÅ började jag gråta. Kom ändå ihåg att ställa några praktiska frågor.
Ville träffa någon med en gång, sedan kom jag på att jag vill träffa så många som möjligt och nu har jag champagne (och lite cava) på kylning. Gick och köpte lite trälister, som jag hade tänkt göra på f.m., men det kändes helt absurt. Åkte till Akademibokhandeln och köpte en Etiopien reseguide. Måste köpa världens bästa leksak! Gick till BR och fick ångest, inget var fint. Gick till Åhlens (dessförinnan gick jag till Clas Ohlson och köpte en ljudkabel, jag är ju så praktisk), köpte till slut en manchesterhund och en manchesterbil, och kritor. "Detta blir presenten som jag köpte när jag precis hade fått dig". Känns inte helt optimalt, men jag ville hitta världens bästa gosedjur och det gjorde jag inte, men de är ändå ganska fina.
Under tiden fejsbookade jag och fick massor av respons. Tänkte lite på hur konstigt det är att jag kommunicerar där (gör andra mammor det när de ligger på förlossningen? "det blev en pojke!", Något sådant har jag inte sett). Är jag väldigt ensam eller är det så att jag har så många vänner som är med mig och väntar på besked? Jag tycker definitivt att det är det senare. Och så är jag en modern människa, och inte en gränslös bloggbimbo, alltså är det ganska härligt att ha broadcast påslaget och lite andra kanaler också och min egen spattighet på stan och nu här hemma. Och jag vill ändå bara ta hela världen i min famn idag och hoppas att alla som vill kommer och att de är många. (Men det är OK om det bara blir några stycken). Blir det väldigt många kanske det är bra om några tar med sig lite mer skumpa, som bidrag. Nu har jag köpt 6 flaskor och har en box och några andra flaskor vin om det kniper. Har ingen aning. Det kan bli två pers eller 100..
Har fått en massa mer info på mailen idag, om Kids Care, en karta över Addis med viktiga (för mig) platser utmärkta, bilder på Gunnel och hennes man som jobbar där, info om Palm Nest där vi ska bo.
Måste maila min hemutredare Lisa. Har inte kontaktat henne på ett tag, tror hon känner sig ignorerad, men jag känner ju inte henne, och glömmer bort henne hela tiden. (Det var inte hon som gjorde min hemutredning och Gun, som gjorde den och som jag fick väldigt fin kontakt med har bytt tjänst. Jag tror att jag och Gun skulle haft jättetät kontakt, men som sagt Lisa glömmer jag bort).
Måste fixa lite mer med resan nu (den är nu definitivbokad men de behöver lite info från mig). FK ringer jag imorgon. Nu ska jag bara läsa all ny ACinfo och förbereda firandet ikväll. Jag tror också att jag bara ska sitta och titta ut genom fönstret på det vackra vädret och känna mig lycklig. Och gosa med Hs gosedjur.
Tusen kramar alla vänner,
Tove
lördag 9 januari 2010
Jätteproppen fotoalbum
Ojojoj, vad jag ligger efter!
Jag har inte bloggat på veckor, och jag har heller inte gjort särskilt mycket fast jag har varit ledig sedan 18 december.
Bloggmässigt, har jag hamnat i en proppstopp, dvs, jag har ju en del att berätta, men har inte hunnit, orkat, vågat(?), och så vill jag ha det kronologiskt och måste alltså börja med julafton, före annandan, före mellandagarna, före nyår osv. Ja, ni fattar. Om jag inte har skrivit om annandan kan jag inte skriva om 8 januari, liksom.
Men det som framförallt har "hindrat" mig från att blogga, är att jag inte har gjort H´s fotoalbum. Och innan jag gjort det FÅR/KAN JAG INTE GÖRA NÅNTING. Jag har hamnat i nåt slags passivitetskoma, det händer ibland när jag har en deadline (fråga min professor!). Men inte trodde jag att det skulle ske när jag ska göra denna roliga, underbara, viktiga sak!!
Men, nu, har jag gjort albumet. Imorse kom jag på hur jag ville göra. Alla bilder på mig är ju givetvis fula, men jag valde de som var mest OK, redigerade bilder och texter och bakgrund och sedan har jag lämnat in den på "tryckeri" (http://www.fotokungen.com/ ). 15 gula sidor och enkla bildtexter.
Det blir en fin liten bok, med bilder på mig, givetvis, men också med pyssel. När jag träffade mammorna igår (berättar om det snart) så sa de att de hade lite pyssel i sina fotoalbum och att barnen sedan har sparat albumen och fortfarande tittar i dem ibland. Då kom jag på att jag kunde göra om några av bilderna till fylleriövningar. Jag upprepade några av bilderna som först hade synts i färg, och sedan förenklade kopior av samma sak. Där kan H rita med färgkritor, och verkligen detaljstudera sin blivande morsa och byta ögonfärg och sånt, om han vill.
Sist la jag några av bilderna på honom! Han kanske tycker det är kul att fylla i sig själv. Nu har jag beställt två kopior (en reserv och ifall det blir en hit, kan det vara roligt att ha som målarbok när han kommer hit), och hoppas att det blir bra. Phu!
Igår träffade jag tre underbara etiopiska pojkar hemma hos mamma L i Sollentuna. Hon och hennes man har tre barn, varav två är adopterade, K (C?) som kom hit för två år sedan och nu är 6,5 år och E som kom för två månader sedan och är 2,5. Mamma K kom också på besök med sin son Y, som kom för mindre än ett år sedan och nu är 7. De äldre pojkarna är kompisar. E pratar fortfarande sitt språk (Amaharinha) och han och hans familj kommunicerar friskt på svenska, enstaka amharinjaord och teckenspråk. Det gick jättebra! Jag har precis läst Adoptivbarn och språk, Getrud Hägglund, otroligt bra (fast den är skriven 1982) och kände mig som en fyrkantig teoretiker med mina frågor om hur de har fixat det med språket. Det var bara underbart att se och höra hur enkelt de pratade och umgicks, inga tricks, bara trygghet och coolhet. Vi lekte och läste och pratade allihopa och jag blev helt söndercharnad av dem allihop! (Av mammorna också, alla är så himla bra!!). Jag menar inte att jag har oroat mig direkt för språket, men boken var som sagt bra och gav många insikter, och jag har sjukt dåligt samvete för att jag inte har lärt mig mera själv. Nu kan jag några fler fraser som kan vara bra:
Na! - Kom (hit)!
Ninni - sova
Konjo - söt
Bakka - Det räcker
Och jag måste plugga lite mer. Så att jag åtminstone kan viktiga nyckelord och av allmän artighet när jag är i landet.
På måndag är det ny domstolstid. Tror att jag har pausat hela systemet ett tag nu, (varför har jag annars varit så overksam, behövde jag kanske vila lite ett tag? eller vågar jag inte hoppas längta tro under den här perioden?). Nå, lite har jag ändå gjort: jag har pratat med FK (allt lugnt, ska återkomma efter måndag), av-och ombokat resan ca tre ggr. Svenska Resebolaget i Halmstad!! Fantastiskt trevliga och hjälpsamma. De bevakar min resa, håller mig uppdaterad, fixar oxh trixar så att jag kan flyga med Ethiopian airlines de datum jag vill, utan att behöva spika bokningen. EA har hela tiden olika deadlines för sina prelbokningar och jag vågar inte spika innan domstolstiden, även om de är ombokningsbara. Nu har jag (och mamma och min syster) precis den resa vi vill ha, och på måndag hoppas jag verkligen att allt går bra!
Jag har också fixat koleravaccin, och träffade en otroligt trevlig sköterska på VC som hade varit massor i Etiopien och hade en väninna som väntar på adoption (ensamstående), vi hade massor att prata om. Alla är så himla trevliga! Och alla blir så glada hela tiden för min skull. Det är en underbar känsla.
När jag skrev (ovan) att jag inte vågat? blogga syftade jag på att jag fått sån fin respons på denna blogg, vet inte riktigt hur många som läser, men många som har gjort det har hört av sig och tycker att den är så bra. Att de blir rörda och så. Det gör mig glad och rörd själv. Men det finns ju en risk att jag skriver tråkiga inlägg, att alla blir besvikna. Jag känner pressen ;) Och så hände så mycket jul och annandagsfester och härliga vinterdagar och jag blev ett slappo och det kan jag ju inte skriva om. Men nu, nu har jag gjort albumet och träffat mammorna, så nu har jag ny fart!
Jag har faktiskt skrivit ett utkast om händelser under julen, och jag ska försöka få ihop det också (inte nu). Det ser ut såhär:
Hej,
Julen hemma i Norrköping var som vanligt, men ändå inte.
Annandagsfesten, alla vänner, visa foton, Är det nåt fel på dig där nere, eller
Rseändring och sen tillbaka
har pausat från alla adoptions- och lgh fix, var nog nödvändigt, G och torp, dålig coachning av P och J, klant klant
Nu nya tag, Decural, FK, resebyrån, satans fotoalbumet (ljög för Birgit, måst fixa idag!)
skidor
Jag återkommer! Stor kram från Tove
Jag har inte bloggat på veckor, och jag har heller inte gjort särskilt mycket fast jag har varit ledig sedan 18 december.
Bloggmässigt, har jag hamnat i en proppstopp, dvs, jag har ju en del att berätta, men har inte hunnit, orkat, vågat(?), och så vill jag ha det kronologiskt och måste alltså börja med julafton, före annandan, före mellandagarna, före nyår osv. Ja, ni fattar. Om jag inte har skrivit om annandan kan jag inte skriva om 8 januari, liksom.
Men det som framförallt har "hindrat" mig från att blogga, är att jag inte har gjort H´s fotoalbum. Och innan jag gjort det FÅR/KAN JAG INTE GÖRA NÅNTING. Jag har hamnat i nåt slags passivitetskoma, det händer ibland när jag har en deadline (fråga min professor!). Men inte trodde jag att det skulle ske när jag ska göra denna roliga, underbara, viktiga sak!!
Men, nu, har jag gjort albumet. Imorse kom jag på hur jag ville göra. Alla bilder på mig är ju givetvis fula, men jag valde de som var mest OK, redigerade bilder och texter och bakgrund och sedan har jag lämnat in den på "tryckeri" (http://www.fotokungen.com/ ). 15 gula sidor och enkla bildtexter.
Det blir en fin liten bok, med bilder på mig, givetvis, men också med pyssel. När jag träffade mammorna igår (berättar om det snart) så sa de att de hade lite pyssel i sina fotoalbum och att barnen sedan har sparat albumen och fortfarande tittar i dem ibland. Då kom jag på att jag kunde göra om några av bilderna till fylleriövningar. Jag upprepade några av bilderna som först hade synts i färg, och sedan förenklade kopior av samma sak. Där kan H rita med färgkritor, och verkligen detaljstudera sin blivande morsa och byta ögonfärg och sånt, om han vill.
Sist la jag några av bilderna på honom! Han kanske tycker det är kul att fylla i sig själv. Nu har jag beställt två kopior (en reserv och ifall det blir en hit, kan det vara roligt att ha som målarbok när han kommer hit), och hoppas att det blir bra. Phu!
Igår träffade jag tre underbara etiopiska pojkar hemma hos mamma L i Sollentuna. Hon och hennes man har tre barn, varav två är adopterade, K (C?) som kom hit för två år sedan och nu är 6,5 år och E som kom för två månader sedan och är 2,5. Mamma K kom också på besök med sin son Y, som kom för mindre än ett år sedan och nu är 7. De äldre pojkarna är kompisar. E pratar fortfarande sitt språk (Amaharinha) och han och hans familj kommunicerar friskt på svenska, enstaka amharinjaord och teckenspråk. Det gick jättebra! Jag har precis läst Adoptivbarn och språk, Getrud Hägglund, otroligt bra (fast den är skriven 1982) och kände mig som en fyrkantig teoretiker med mina frågor om hur de har fixat det med språket. Det var bara underbart att se och höra hur enkelt de pratade och umgicks, inga tricks, bara trygghet och coolhet. Vi lekte och läste och pratade allihopa och jag blev helt söndercharnad av dem allihop! (Av mammorna också, alla är så himla bra!!). Jag menar inte att jag har oroat mig direkt för språket, men boken var som sagt bra och gav många insikter, och jag har sjukt dåligt samvete för att jag inte har lärt mig mera själv. Nu kan jag några fler fraser som kan vara bra:
Na! - Kom (hit)!
Ninni - sova
Konjo - söt
Bakka - Det räcker
Och jag måste plugga lite mer. Så att jag åtminstone kan viktiga nyckelord och av allmän artighet när jag är i landet.
På måndag är det ny domstolstid. Tror att jag har pausat hela systemet ett tag nu, (varför har jag annars varit så overksam, behövde jag kanske vila lite ett tag? eller vågar jag inte hoppas längta tro under den här perioden?). Nå, lite har jag ändå gjort: jag har pratat med FK (allt lugnt, ska återkomma efter måndag), av-och ombokat resan ca tre ggr. Svenska Resebolaget i Halmstad!! Fantastiskt trevliga och hjälpsamma. De bevakar min resa, håller mig uppdaterad, fixar oxh trixar så att jag kan flyga med Ethiopian airlines de datum jag vill, utan att behöva spika bokningen. EA har hela tiden olika deadlines för sina prelbokningar och jag vågar inte spika innan domstolstiden, även om de är ombokningsbara. Nu har jag (och mamma och min syster) precis den resa vi vill ha, och på måndag hoppas jag verkligen att allt går bra!
Jag har också fixat koleravaccin, och träffade en otroligt trevlig sköterska på VC som hade varit massor i Etiopien och hade en väninna som väntar på adoption (ensamstående), vi hade massor att prata om. Alla är så himla trevliga! Och alla blir så glada hela tiden för min skull. Det är en underbar känsla.
När jag skrev (ovan) att jag inte vågat? blogga syftade jag på att jag fått sån fin respons på denna blogg, vet inte riktigt hur många som läser, men många som har gjort det har hört av sig och tycker att den är så bra. Att de blir rörda och så. Det gör mig glad och rörd själv. Men det finns ju en risk att jag skriver tråkiga inlägg, att alla blir besvikna. Jag känner pressen ;) Och så hände så mycket jul och annandagsfester och härliga vinterdagar och jag blev ett slappo och det kan jag ju inte skriva om. Men nu, nu har jag gjort albumet och träffat mammorna, så nu har jag ny fart!
Jag har faktiskt skrivit ett utkast om händelser under julen, och jag ska försöka få ihop det också (inte nu). Det ser ut såhär:
Hej,
Julen hemma i Norrköping var som vanligt, men ändå inte.
Annandagsfesten, alla vänner, visa foton, Är det nåt fel på dig där nere, eller
Rseändring och sen tillbaka
har pausat från alla adoptions- och lgh fix, var nog nödvändigt, G och torp, dålig coachning av P och J, klant klant
Nu nya tag, Decural, FK, resebyrån, satans fotoalbumet (ljög för Birgit, måst fixa idag!)
skidor
Jag återkommer! Stor kram från Tove
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
