Jag hinner inte blogga, och vet inte var jag ska börja!!!
Men allt är bra, om än körigt, postar samma text som jag skickat i mail till vänner och bekanta som spricker av nyfikenhet(?) och undrar hur det går:
Hej,
H och jag kom hem 6 februari och sedan dess har vi lekt och lekt och lekt (och påbörjat den byråkratiska processen för att få svenskt personnummer osv..). Allt går bra och han är en pigg och kaxig liten kille. Bara positivt att han har en trygghet i sig själv och vågar mopsa sig lagom mycket. Vi åker mycket pulka och dansar och äter, ofta! H är väldigt intresserad av mat, äter allt utom Kåvepenin (ja, öroninflammation efter tre dagar). Fast nu börjar han bli så hemmastadd (eller vad?) att han kostar på sig att vara lite mera petig. Har slutat med gurka och tycker att det är barnsligt att äta med sked.
Vi har också dragit igång tropikundersökningen och väntar på kallelse för hud och ögonspecialister. Särskilt ögat (det friska) vill jag att de kollar, jag är lite orolig att han är rätt närsynt på det. Helt OK som det är nu, han verkar inte särskilt handikappad av det, men jag vill veta om det är en pågående försämring.
Man kan säga att vi, båda, fått en strålande rivstart. Jag tror att bebisar, som man kanske kan "träna" på lite, både sover mer och klättrar mindre än en streetsmart illbatting till fyraåring :). (Det är inte många minuter jag hinner öppna datorn, och oftast är jag helt väck på kvällarna).
Flera av er har hört av sig och vill veta mer, och det förstår jag! Det är bara det att jag hinner inte!! Vi umgås varje sekund och när han har gått och lagt sig är jag helt slut.. Har inte orkat/kunnat blogga, knappt använt facebook. Men ni får gärna ringa! Kan jag, så svarar jag. Vi är också ganska sociala och tar gärna emot besök, kom hit, det går fint! Eller så kan vi fika på stan eller komma hem till er. Kvällarna är jag helt väck, så allting före läggdags är faktiskt bättre :)
Hans första svenska "ord" har varit Duåjava och Ajabaja som han sjöng högt om och om igen i vagnen på promenad häromdagen :). Nu frågar han ihärdigt om allting; mat, kroppsdelar, kläder. Och han älskar att sjunga och "göra" Prästens lilla kråka (verkar dock rätt tondöv..;). Tack Grimelius för superfina sång-pekböcker, de är de enda han är intresserad av! De andra böckerna är roliga att vräka ner i sängen och sedan lägga upp på hyllan igen, eller använda som kojmaterial. Gosedjur är också mest armering till kojor. När han vill att jag ska dra täcket över hela kojan eller oss säger han "mysigt", som kommando-ord.
Hej Hopp
Tove och "H.. Tove" (som han heter i passet :), något "svenskt" namn eller förkortning har inte blivit av, själv säger han "Gullet" när han ser sig i spegeln. Det har nästan gått för långt, för jag tycker också han säger H..Gullet när han ser sig själv på kort :)
