Imorgon drar vi!

Idag har jag skickat ett brev till mina nära vänner för att försöka förklara hur det kommer att bli när vi kommer hem. Det var jättelätt! Inte.
Det går inte att föreställa sig hur det kommer att bli. Det går inte att fatta nånting. Men jag håller faktiskt med Lo (min fina systerdotter, 20 år) som precis har åkt till Senegal för att jobba med gatubarn. Hon har, precis som jag spattat runt och försökt fatta och förbereda sig. Hon sa att "det är enklare att tänka hur det kommer att bli när jag kommer hem igen efter tre månader, än hur det kommer att bli när jag kommer dit, till min värdfamilj, till Dakkar och St Louis, och alla barn."

Så är det för mig också, fast när jag kommer hem har jag med mig ett litet barn. Som ska bo här, sova i min säng med mig, leka, äta, vara förbannad, nyfiken och kanske rädd. Men det är faktiskt möjligt att tänka sig. Själva Addis Abeba och Kids Care går liksom inte att se. Fast jag har tittat på bilder och videofilmer och pratat med ganska många adoptivfamiljer som varit just där och gjort just den här resan. Jag tror att det enda är att åka!!! Jag har känt så ett tag nu. Jag kan ändå inte ta in fler tips om vad jag kan ta med mig, eller andra förberedelser. Jag är helt enkelt redo att åka och öppen för hur det kommer att bli. Jag kan inte regissera det i alla fall.

Brevet jag skrev idag känns ändå som att jag försöker regissera min omgivning. Det var svårt att skriva. Jag vet att det är en bra sak, men det är väldigt lätt att det låter som att jag ber alla att hålla sig ur vägen! "För här kommer jag, och jag har minsann läst åtminstone tre böcker om anknytning och adoptivbarn, och jag planerar allt i detalj!" Inte sympatiskt. Men jag tror ändå att det är bra att skriva ett sådant brev, det har jag flera gånger hört och jag minns att jag tyckte att det verkade klokt när jag gick föräldrautbildningen. Men, det är svårt att undvika den där tonen av att jag vet bäst och att ingen får röra mitt barn. Men det är ju just för att adoptivbarns start i livet är speciell (även om man adopteras direkt på BB, faktiskt.) Samtidigt som gos-förbud (för alla andra utom mig) strider mot alla människors intuition. Därför kan ett sådant brev verka sårande och kanske förvirrande.

Nåväl, jag hoppas att det framgår att jag gör det av kärlek och omtanke och inte för att jag misstror all den föräldraerfarenhet som de flesta mottagarna av brevet har, och all den kärlek och kunskap de som inte har barn har.

Förmodligen är detta en öm punkt, eftersom så mycket i adoptionsprocessen går ut på att jag måste bevisa hur mogen och barnlämplig jag är, trots att jag i alla sammanhang (hemutredningen, AC, personliga nätverket, överallt) uppenbart är den med minst erfarenhet.. Och så ska jag tala om för alla hur man gör. Och den allestädes närvarande känslan av att minsta misstag så ändras adoptionsbeslutet, Prusseluskan ändrar sig och jag är rökt.

Men, det hinner hon inte nu! För imorgon åker jag och på torsdag träffas vi, min son och jag!

Och det ÄR mycket som jag inte har hunnit, men jag känner mig ändå extremt redo. Till exempel har jag inte gått en Hämta-barn-kurs. Det hanns inte med. M&Å har gjort det och det kändes nästan lite fånigt när jag pratade med M igår (var det igår?, hur länge har jag levt i den här surrealistiska tillvaron?) och han erbjöd sig att skicka lite tips inför resan som de fått på kursen. Men tack, M! Brevet, ovan, var delvis en rip off på exempelbrevet jag fick.

Hur kommer det sig att jag inte hunnit? Tja, hösten var hektisk. För mig var det omöjligt att gå kursen innan typ november, pga att all kraft gick åt till ansökansmappen. Sedan fick jag ju barnbesked innan den var klar och trodde ett tag att jag skulle åkas innan jul. Då flyttade jag och hade en sinnessjuk period på jobbet. Inte för att jag är så ambitiös, utan för att allt bara barkade lös, och jag var tvungen att processa med facket, känna ångest och medkänsla med kollegor, och försvara mig.

I november började jag leta efter lämpliga kurser i ACs regi, men det fanns faktiskt inga. En skulle ev bli av i jan-feb, så jag anmälde mig till den, men den gick inte att klämma in (tror den är i helgen..).

Så, jag besöte BVC och Spira och har träffat en del adoptivfamiljer för att fråga dem om tips inför resan. Det har varit jättebra! Jag vet att jag har tackat nej till att träffa ännu fler, men det var för att jag tyckte att det räckte. K och Y har jag träffat flera gånger, senast i söndags, och det var spännande att se på filmer från Kids Care och prata om hur Y, som var 6 år när han adopterades för 11 månader sedan, upplevde det första mötet med K. Hur han hade funderat när han tittade på bilderna på henne innan. Hur han hade resonerat om de andra barnen som fått besök av vita vuxna och sedan lämnade barnhemmet. Det är så fascinerande att han själv kan berätta! Han gav mig en leksaksbil att ta med mig, han beskrev ingående hur han och K hade puttat en leksaksbil mellan sig och trodde att det skulle vara kul för mig och H att göra så också. Självklart tar jag med mig den!

Ett tips som många givit mig, inkl AC, är att jag har en särskild ryggsäck med lite leksaker med mig när jag besöker barnhemmet. Egentligen får man ju inte ta med sig enskilda gåvor till enskilda barn (t.ex. har jag inte fått skicka ner nåt till H), men detta blir en del av vårt lära-känna. När jag kommer plockar vi upp några grejer ur ryggsäcken, lite kritor, en bil, en boll, och så leker vi med dem en stund. När jag måste gå, packar jag ner allt i ryggsäcken och tar den med mig. Nästa dag gör vi likadant. Ryggsäcken och leksakerna blir en brygga. Vi förstår inte varandras språk, och det är inte säkert att barnet är särskilt intresserad av föräldern, men vi kan leka.

Så, mini-kånken med ritblock, kritor, tuschpennor, mjuk liten fotboll, gosedjur (hund), plåtbilar samt Y´s militärlastbil i plast (hans mamma skämdes lite :), är fixat. Först, i en anda av att second hand är bra, köpte jag en begagnad pippi-ryggsäck, men sen fick jag ångest och undrade vad jag var för en människa som snålar på en så pass viktig och betydelsebärande artefakt, kanske t.o.m. framtida relik! Så jag köpte en dyr söder-kånken. Fånigt. Men den är gullig. Och bra kvalitet. Och har sittunderlag.

I lördags hade jag fest. Många trevliga vänner kom. Jag hade lagat doro wet och en lins-wet (kyckling- och linsgrytor) och köpt injera på Hötorgshallen. Dessutom hade jag gjort etiopisk "färdkost", enligt recept i en etiopisk-eritreansk kokbok (Laga Kryddigt, köpt på Burkhina Faso i Gamla Stan). Färdkosten, som består av kryddsmör, rostat kornmjöl, berbere och kardemumma, var inte så god, trots att boken sa: "traditionellt är Chikkå matsäcksmat. Numera serveras den som tilltugg vid cocktailtillsällningar."

Jag hade bett gästerna att ta med sig baby- och barnkläder som vi kan ta med till barnhemmet. Någon dag innan blev jag lite nervös att jag skulle drunkna i kläder, så jag sa till några att ligga lite lågt. Jag fick massor av saker! Tack alla, och allting fick precis plats, jag har nu en hel resväska knökfull. Någon, jag vet inte vem, hade med sig en påse med fina flick-kläder. Tack för dem, okände välgörare!

Festen var lyckad, jag tycker att det är så roligt att vänner blandas! Kul att ni kom!

Måste pausa nu. Skriver snart igen!

Kram, Tove.